Send message
Fill the form to get in touch!
TAGER DU DETTA LAND - assyrier/syrianer i nöd och lust 1979 - 2009
ASSYRIER/SYRIANER I NÖD OCH LUST 1979-2009
”Att invandra i ett land är kanske som att gifta sig med det. Utan att få välja. Utan att ha lärt känna varann före. Kärleken får djupna och komma efterhand.
Kom kärleken för syrianerna?
Hur tänkte de, hur kände de, hur utvecklade de samlivet med Sverige?
Hur utvecklade de Sverige?
Den assyriska/syrianska folkgruppen var en förföljd kristen minoritet i sydöstra Turkiet. En del levde i Syrien andra i Libanon, och från mitten av 1970-talet gjorde
22
Published: April, 2018
Appreciate Project
Project Appreciated!
Redaktionella uppdrag
0
Porträtt & Bröllop
0
Fångad av gös - från sjöbotten till matbord
0
Sekelskiftets barn
2
Share
You must sign up or Login to join the conversation
Info
”Att invandra i ett land är kanske som att gifta sig med det. Utan att få välja. Utan att
”Att invandra i ett land är kanske som att gifta sig med det. Utan att få välja. Utan att ha lärt känna varann före. Kärleken får djupna och komma efterhand.
Kom kärleken för syrianerna?
Hur tänkte de, hur kände de, hur utvecklade de samlivet med Sverige?
Hur utvecklade de Sverige?
Den assyriska/syrianska folkgruppen var en förföljd kristen minoritet i sydöstra Turkiet. En del levde i Syrien andra i Libanon, och från mitten av 1970-talet gjorde de Sverige till ett av sina nya hemländer. Att vända tillbaka var uteslutet. Hur integrationen gestaltade sig mellan åren 1979-1994 visade Staffan Ekegren och fotografen Mats Holmstrand i Slutet på en resa, början på en resa (1986) och Den andra resan (1994).
Som en följetong fortsätter Staffan Ekegren, nu med fotografen Lasse Persson, den dokumentära berättelsen om samma människor han mötte för trettio år sedan. Genom våra möten med syrianerna ser vi Sverige och oss själva med nya ögon.
Tager du detta land innehåller tillbakablickar i text och bild från de två tidigare böckerna, och avslutar den längsta dokumentation av en invandrargrupp som gjorts i Sverige.”
(Text: Staffan Ekegren)